thea holmqvist - foto och vardag

Av de nästan tvåhundra bilderna jag tog måndagen den sista april, så är dethär min favorit. För Philip gillar inte att vara framför kameran och när han väl vet om att den är där så är han inte sej själv längre. Det märks att han inte riktigt trivs och han blir stel och obekväm. Men den här bilden var han inte alls beredd på. Här är han sej själv. Här är han killen med de tusen fräknarna, och utöver dom, de hundratals födelsemärkena. Här är han killen med ögonen som kantas av oändliga ögonfransar och som jag har drunknat i oräkneliga gånger. Här är han killen som, om man tittar noga, fortfarande har spår av den unge pojke han var när vi träffades, och här är han killen som ler sådär snett och fint och charmigt så att det börjar värka i bröstet och här är han killen som på alla sätt och vis har stulit mitt hjärta.

På måndagsförmiddagen tog jag och Philip en skogslig promenad för att ta lite bilder. Älskar att ta bilder på oss men det händer inte så ofta då han är bland de mest kameraskygga personer som finns. Tycker om honom lite extra mycket de gånger han trotsar detta och ställer upp ändå. ♥

Men det där med att vara seriös, det är inte lätt. Vi skrattade ihjäl oss åt ena hälften av bilderna och suckade åt den andra, då de var totala misslyckanden. Bilden ovan är en av dom som vi skrattade åt. Det ser ut som "Nej, jag tänker inte pussa dej", "jo men snällaaaa", men det är väll snarare "ÅÅÅh. Fotografering..", "yeeey! Fotografering!!!". Fast jag tycker att den är fin. Jättefin. För jag vet hur mycket vi skrattade före och efter och det är så värdefullt för mej att han överhuvudtaget är med på bilden. Och jag tycker att det är fint att den verkligen symboliserar oss. Att vi är så olika, tycker olika, tänker olika. Om allting. Utom för varandra. Där känner vi likadant.

Tänk att en fantastisk, spännande, okänd sextonårig pojke kunde komma in i en rödhårig skinnjacksklädd och blyg (men låtsades att hon inte alls var blyg) femtonårig flickas liv och bara kasta allt uppochner men på något sätt blev det uppochnervända den rätta vägen, för allt kändes plötsligt just så, rätt.

Och tänk att det gått fyrtiotvå månader av pussar och kramar och knasiga smågräl och tårar (från min sida) och tröstande (från din sida) och trygghet och allt det där som hör till och som är fint och behövligt och fullkomligt normalt sedan dess. Fullkomligt normalt vet jag väll inte förresten, är det normalt att vara så lycklig och lätt?

Och tänk att vi, trots alla våra tusen olikheter och helt skilda personligheter och det faktum att vi faktiskt är som natt och dag, ändå passar ihop som stjärnorna mot en bäcksvart himmel. Att det vi har är vackert och oändligt och facinerande spännande men inte okänt och inte heller ovanligt fast kanske inte sådär vardagsvanligt heller.

Och tänk att det ska vara så svårt att sätta ord på känslor och att man ska krånglar till det så förbaskat när det enda jag vill att du ska veta och aldrig någonsin tvivla en sekund på, är att jag älskar dej och att jag är så glad att jag har dej.

Idag jobbar jag mellan klockan tolv nollnoll och klockan femton minuter över sex. När jag sedan cyklat hem över slaskiga vägar, besegrat vår istäckta uppfart och sprungit uppför de fyra trappstegen på vår bro, öppnat dörren, hängt min stora svarta vinterjacka på en av den vitmålade hyllans svarta krokar och sparkat av mej mina nötta joggingskor, då ska jag spendera resten av lördagen den tionde mars tillsammans med killen som idag varit ägare till mitt hjärta i 1247 dagar, prick, och som kommer fortsätta att vara det, så länge han vill och så länge mitt hjärta slår.

Eftersom att en misstänkt bruten tå satte stopp för den planerade snowboardåkningen idag, har jag och Philip istället haft världens mysigaste morgon/förmiddagspicknick bakom hans hus. Medan Philip skottade en grop för våra solstolar och tände en eld till korvgrillningen fixade jag världens godaste choklad och packade ner lite smått och gott i en blå tygpåse. Sedan dess har vi njutit av värmen, fikat och varandras sällskap. ♥ Fin söndag!

Älskar att ge vika för tröttheten när jag ligger fullkomligt trygg i dina armar. Och jag älskar att lämna drömmarnas värld för att långsamt få vakna upp i samma starka säkra grepp som jag färdades dit i. Dina långsamma andetag får mitt hår att kittla i nacken och det är omöjligt att stå emot impulsen att vända sej om, för att kunna betrakta dej när du sover. Snurrar sakta runt, vill inte väcka dej. Du är så fin. Två rader av ändlösa mörka ögonfransar och en uppsättning sidenmjuka läppar som jag långsamt drar pekfingret över. Tappar greppet om tiden, sekunder minuter kanske till och med timmar tickar förbi. Ligger bara och njuter av värmen och närheten i ett tillstånd som växlar mellan fullkomligt vaket tankfullt och sovande drömskt. Så öppnar du tillslut ögonen och mumlar en sömnig morgonhälsning som jag kan fnissa lite åt. Kryper ännu lite närmare, lägger huvudet på ditt bröst och lyssnar på ditt hjärta, låter dina lungor lyfta mitt huvud någon centimeter högre varje gång du tar ett andetag. Vänder upp blicken för att möta dina sommarhimmelsblå ögon och det bästa ögonblicket på hela morgonen är när dina läppar möter mina. ♥

I 40 månader har det varit vi. Du jag vi. Jag förstår inte hur såhär mycket lycka kan rymmas i en vanlig svensk flicka på 166 cm över marken. Men på något otroligt sätt så får det plats, alla dessa känslor du framkallar hos mej.

Idag ska vi ut på äventyr. Idag åker vi till London. Åh, det kommer bli så fantastiskt. ♥

---

Ps. Medan vi är borta tänkte jag att vi kunde passa på att ha en frågestund här på bloggen. När jag gjorde denna undersökning var det många som ville ha mer personliga inlägg och fler inlägg om min pojkvän. Därför har Philip gått med på att svara på några frågor också, så vill ni fråga honom om något har ni chansen nu :) Frågestunden pågår till den 16/2! Ds.

Drar sakta fingrarna genom det gyllene håret, det som börjar locka sej i nacken i samma stund som du börjar klaga på att du måste få klippa dej (nej, säger jag bestämt, jag älskar ju dina lockar). Andas in din doft, om den fanns på flaska skulle jag köpa dem allihopa, så gott luktar du. Pussar försiktigt det där mjuka paret läppar och tittar in i dina leende utomlandsvattensblåa ögon och ler tillbaka. Du är så fin. Är det lagligt, möjligt, (hälsosamt?) att vara såhär lycklig?

Vaknar oftast av att de lugna andetagen, vars utandningar mjukt kittlar mej i nacken, plötsligt upphör, och ersätts med en lätt puss. Starka trygga armar drar mej närmare och tanken på att någon gång under dagen behöva lämna denna varm famn för ett iskallt golv känns så långt ifrån lockande som man bara kan komma.

Ligger och halvsover en stund, innan jag vänder på mej och placerar mitt huvud på din axel. Du håller fortfarande om mej, varmt och tryggt känns det. Undrar ofta vad jag möjligtvis lyckats göra för att få förtjäna sån fullkomlig lycka.

Dina läppar söker mina, men det är näsorna som möts först. Dina blå ögon kantade med oändligt långa ögonfransar glittrar till när du ler och säger godmorgon med sömnsprucken röst, du kysser mej en gång till, på pannan denna gång, sedan drar du mej ännu tätare intill, och åh, om jag kunde frysa tiden, då skulle det vara då.